Vokalers akustiska mönster

Modell för att beskriva samband mellan vokalers artikulation och akustiska mönster

När två eller flera akustiska drag slås ihop vid perceptionen som en helhet

Lyssnaren kompenserar för variationer i talsignalen som betingas av olika talares storlek på talapparaten

De utgör de stimuli (ledtrådar) som betingar vår talperception, de orsakas av talproduktionen

Deras starka och relativt smala formanter, samt att deras totala intensitet oftast är större än konsonanters i stavelser med samma betoningsgrad.

F2 brukar vara svagare än F3.

F2

F1 och F2 ligger nära ihop vid ca 1000 Hz för män.

[uː] låter mörk eftersom den domineras av F1 och F2 som ligger tätt ihop på låga frekvenser medan högre formanter är svaga. [iː] låter ljus eftersom dess F2, F3 och F4 har sina tyngdpunkter på höga frekvenser.

[a] är den mest öppna vokalen av alla, med en F1 på ca 750 Hz. Ju trängre man gör en passage i munhålan, desto lägre blir F1. De slutnaste vokalerna [i] och [y] har de lägsta frekvenserna, ca 300 Hz.

Konsonanter har som regel trängre pass i munhålan än vokaler och får följaktligen lägre F1-värden (under 300 Hz). De flesta vokaler har ett mer öppet tungpass i talröret.